En personlig reflektion om sorg, kärlek och mod. Om att släppa taget, leva mer sant och våga följa hjärtat när livet blir på riktigt.
Det finns dagar som berör mer mig än andra och den 18 december är en sådan dag för mig.
Det är dagen då min mamma somnade in.
I år är det sju år sedan.
Sorg är märkligt. Den förändras över tid, men den försvinner inte.
Den går som bredvid mig.
Och ibland – när jag vågar stanna upp och känna – öppnar sorgen också dörren till något annat.
Till tacksamhet.
Till kärlek.
Till mod.
Min mamma gick bort alldeles för tidigt. 65 år gammal.
Cancern tog henne snabbt, snabbare än någon av oss hade kunnat föreställa oss.
Men det som förvånar mig än idag är hur närvarande hon fortfarande är i mitt liv.
Inte på ett sorgset sätt. Utan som en självklar närvaro vid min sida.
Det är som om hon finns med i allt jag är med om.
I vardagen.
I relationerna.
I besluten.
I modet.
Och kanske är det just där kärleken bor – bortom det fysiska. Vad vet jag?
Det sista året med mamma förändrade mig på djupet.
Samtalen vi hade.
Närvaron.
Allvaret.
Insikten om att tiden inte är oändlig.
Det var som om livet plötsligt blev… mer på riktigt.
Jag kände ett tydligt skav inom mig.
En längtan efter något annat.
Efter att leva mer utifrån min innersta längtans röst.
Och det var då jag började ta beslut jag skjutit upp.
Inte för att allt var klart. Långt ifrån.
Inte för att tajmingen var perfekt. Inte alls
Utan för att hjärtats röst inte längre gick att tysta.
Jag lämnade det trygga. Det jag gjort hela mitt vuxna liv. Det fasta. Min fasta, trygga anställning. Det som på pappret såg så bra ut. Min karriär som chef och civilingenjör.
Jag gav plats för det som kändes viktigt på riktigt – tid, närvaro, relationer, frihet. Jag lät jobbet anpassas efter livet istället för tvärtom.
Jag skapade en vardag med tid tillsammans med min dotter. Jag la tid på mina projekt när hon gick i skolan och så hade vi tid tillsammans på eftermiddagar och lov. Mellanrum för en vardagar som fick andas.
Och vet du vad som slår mig?
Att mod sällan eller aldrig handlar om att vara orädd.
Mod handlar om att våga ändå. Att fortsätta gå även när det är läskigt, ovant eller jag undrar får jag göra så här?
När jag ser tillbaka på min mammas liv ser jag en kvinna med ett enormt mod.
Hon bar tre små barn genom en livskris som hade kunnat knäcka vem som helst.
Men hon valde att inte bli bitter. Hon valde kärlek.
Hon vågade öppna sitt hjärta igen.
Och det är något av det vackraste jag bär med mig vidare i livet. Jag bär hennes mod med mig. Hennes öppenhet. Och hennes kärlek. Varje dag.
Min mammas bortgång har gjort mig ännu mer medveten om att:
🧡Jag vill inte vänta på “rätt tillfälle”.
🧡Jag vill leva nu.
🧡Känna livet i mig.
🧡Inte fastna i det som tar min energi.
Jag vill fortsätta växa, lära, utforska.🤸♀️
Och jag vill hjälpa andra kvinnor att göra detsamma – utan stress, utan press, utan att behöva bli någon annan än den de redan är. Innerst inne.
I januari bjuder jag in till Ikigai Women Week – en gratis, online vecka för dig som:
längtar efter mer mening
känner dig vilsen trots att “allt ser bra ut”
vill hitta riktning utan att stressa fram svar
vill leva mer i linje med dig själv
Under veckan får du guidning, reflektioner, enkla men kraftfulla övningar och tid att lyssna inåt.
En mjuk nystart – från hjärtat.
👉 Läs mer och anmäl dig på ikigaivision.se
Om du bär sorg – omfamna den.
Om du bär längtan – lyssna på den.
Om du bär mod – våga använda det.
Livet är här nu. Och du får leva det på ditt sätt.
Låt 2026 bli året vi skapar magi tillsammans. Året vi trampar upp vår egen stig i livet och släpper taget om andras hjulspår.
Ta hand om dig och dina drömmar!
Allt gott,
Malin 🧡
PS. Vill du läsa om mig och Ikigaivision så hittar du mer om det i förra blogginlägget här.
Och tycker du om att lyssna på podd - här finns Ikigaipodden
Kategorier: : Ikigai