Hur skulle du leva om du hade två år kvar?

Ett blogginlägg om livets ändlighet, mod, skav, val och att leva mer sant – här och nu.

Det finns dagar som stannar kvar i kroppen. Dagar som väcker något djupare. Som får oss att stanna upp – på riktigt.

Den 5 februari är en sådan dag för mig. Min mammas födelsedag. En dag som rymmer både sorg och kärlek. Och som påminner mig om något vi så lätt glömmer i vardagen:

Livet är ändligt.

Inte som ett hot. Utan som en inbjudan.

När livet blir tydligare

När vi påminns om livets skörhet händer något i oss. Kanterna mjuknar. Prioriteringar förändras. Små irritationer tappar sitt grepp. Det som verkligen betyder något träder fram.

Jag har nyligen mött detta på nära håll. En granne som fått beskedet att hon – om behandlingen fungerar – har ungefär två år kvar att leva. 54 år gammal.

Det går inte att ta in fullt ut. Och ändå gör det något med mig.

Det väcker frågan jag tror att vi alla, någon gång, behöver ställa oss:

Om jag hade två år kvar att leva – hur skulle jag leva då?

Lever vi liv som gör oss sjuka?

Vi lever i ett samhälle där många av oss, paradoxalt nog, lever liv som gör oss sjuka.

Av stress. Av press. Av att inte lyssna på kroppen. Av att leva enligt normer, förväntningar och hjulspår som en gång kanske passade – men som inte längre gör det.

Skav i kroppen. Återkommande huvudvärk. Magont. Trötthet som inte går att vila bort. En känsla av tomhet, trots att "allt ser bra ut på pappret".

Det är inte svaghet. Det är signaler.

Att ta sitt liv på allvar – med kärlek

Att ta sitt liv på allvar låter hårt. Men för mig handlar det inte om prestation eller kontroll.

Det handlar om:

att bli snällare mot sig själv
att sluta pressa sig in i former som inte passar
att våga lyssna på längtan
att skala bort det som dränerar
att bjuda in mer vardagsglädje, lugn och förnöjsamhet

Att leva sant. Inte perfekt. Inte alltid enkelt.

Vi har fler val än vi tror

Många av oss har fler valmöjligheter än vi vågar erkänna.

Kanske inte enkla val. Men verkliga val.

Att gå ner i tid. Att byta jobb. Att förändra sitt sätt att leva. Att släppa status, titel eller lön för något som ger mer liv.

Det kan kännas skrämmande. Sårbart. Övermäktigt.

Men frågan är:

Vad kostar det att inte förändra?

Om du vill, stanna upp en stund. Kanske pausa här.

Föreställ dig:

Du har två år kvar att leva.

Vad skulle du:

fortsätta med?
släppa taget om?
göra mer av?
göra mindre av?
prioritera annorlunda?

Svara inte snabbt. Låt kroppen vara med.

Att vakna innan livet tvingar oss

Måste vi drabbas av sjukdom, förlust eller kris för att vakna?

Jag vill tro att svaret är nej.

Jag vill tro att vi kan välja att vakna tidigare. Att bli de där mjukare, sannare, mer kärleksfulla versionerna av oss själva – innan livet skakar om oss.

Ett liv som känns levande

Många kvinnor jag möter bär på samma känsla:

"Allt ser bra ut. Men något saknas."

Om du känner igen dig, är du inte ensam. Och det är inget fel på dig.

Det kan vara början på något nytt.

Inte ett stort språng. Utan ett första, varsamt steg.

En fråga att bära med dig

Låt den här frågan få följa dig:

Hur vill jag leva – medan jag lever?

Inte sen. Inte när allt är klart.

Utan nu.

Med kärlek. Med sanning. Med liv.

Allt gott,
Malin🧡

Kategorier: : Ikigai